.

Everything about you, Kapitel 2

Tidigare i Everything about you:

"Varför är du så emot att vi förnyar våra liv och flyttar utomlands? Dom flesta tonårningar skulle älska att flytta till London." säger mamma och kollar allvarligt på mig med sina gröna ögon.

"Men jag är inte som dom flesta tonåringar mamma, det trodde jag att du visste!". Mamma suckar och lutar sig bakåt. Då plingar det till i högtalarna och en röst säger att det är dags att gå ombord på flight 102 to London...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Planet studsar till och efter en stund stannar det. Kapten tackar för att vi valt att åka med just det bolaget och önskar alla en trevlig resa. Jag skakar på huvudet och reser mig från stolen. Mamma puttar på mig bakifrån och vi kommer snabbt av planet.

"Klockan är 13.23, taxin är bokad till halv, vi måste skynda oss!" säger mamma och börjar småjogga till väskbandet. Jag ser henne försvinna bakom en stor mörk man och när även jag kommer fram till väskbandet, har hon redan tagit alla väskor och ställt dom vid sina fötter. Hon ler stort mot mig och vinkar mig till sig. Jag ler lite för mig själv och går sedan mot henne.

"Wow, mamma. Inte visste jag att du var så stark. Dom där väger rätt mycket!"

"Jo, ja, eftersom du har typ 70kg smink med dig" säger hon och blinkar med ena ögat. Jag suckar och drar ut handtaget på min väska. Sedan drar jag den ut genom dörren med mamma efter mig. Solen bränner och jag ser människor i shorts. Åh, om jag bara varit så klok och tagit mina USA shorts istället för svarta jeans. Smart, Amanda.

"Kolla, den där gubben. Står det inte Fredriksson på den lappen?" säger mamma och pekar mot en stor, mörk gubbe med en slät flint. Jag skrattar lite tyst och nickar. Mamma ler och drar väskorna efter sig när hon går mot gubben.

"Mrs. Fredriksson?" säger mannen och ler svagt.

"Yeah, that's me!" säger mamma och mannen öppnar bagagen åt oss och där lägger vi in våra väskor. Jag sätter mig i baksätet och mamma där fram.

"So...the adress?" säger mannen och startar bilen. Mamma öppnar sin handväska och tar fram en lapp som hon ger honom. Han ler och börjar sedan köra. Mamma smygkollar bak på mig och ler stelt. Jag ler tillbaka, måste ju göra henne glad på något sätt. Jag suckar tyst och lutar mig sedan mot fönstret. Solen lyser starkt och jag kollar på alla annorlunda människor och byggnader. Efter en liten stund stannar bilen och mannen säger att vi är framme. Jag knäpper sakta upp bältet och hoppar sedan ut ur bilen. Mina ögon spärras upp och jag känner hur hakan sänks något. Mamma öppnar dörren och säger: "Är det inte vackert?" och öppnar bagagen för att ta ut väskorna. Jag nickar och kollar nyfiken omkring mig. Detta kanske inte kommer bli så dåligt i alla fall...